Lite av ödets ironi
En ny vecka inleds med en ganska intetsägande Måndag, för vad mer kan man egentligen säga?
Geografi är förövrigt ett ämne som inte bara innehåller kartor, där man får stora vita papper med uppdraget att sätta ut Tallinn, Riga och Vilnius för att sen glatt kunna skina upp med vetskap om att det är förjävligt enkelt att sätta ut Tallinn, Riga och Vilnius. Nej så roligt skulle det inte bli, geografi innehöll nämligen även något annat. Många hade nog fått något om bakfoten. Lite av ödets ironi.
Det är egentligen ganska roligt dessutom, att i en klass där finns det alltid samma karaktärsdrag och samma fullkomliga spridning. Fritt främmande människor i ett stort tyst rum, alla vet hur det känns, om man vid något tillfälle varit med om en sådan situation, vilket ju alla förstås har. Man går in och letar upp en ledig stol vid ett ensamt bord. Finns det inget ensamt bord, då ter sig problematiken svår. Samma mönster år efter år, människa för människa. Stillsamt vandrar man in och önskar nog helst att ingen alls uppmärksammat ens existens. Man blir avskannad likt en ost på city. Den var snygg, den var för många hål i och så vidare. Sen smyger gruppens diverse karaktärer så sakteliga fram. Vem är den som snackar mycket och vem är den som snackar lite, vem är den snygga, vem är den fula, vem är den arbetslöse, och vem är den intelligente och så där håller det på enda tills det en vacker dag helt enkelt är för sent, för då tar det slut. Man minns idioterna och man minns vännerna, men sen tynar dom bort. Lite tragiskt, lite oundvikligt.
Men de kommer och går, så man ska väl inte misströsta.
För en annan ter sig okunnighet i datorkunskap som tämligen ofattbart. Dagens rop på hjälp, kommer från en man som jobbat inom posten i tjugofem år för att sedan helt sonika "sadla om", som han så vackert uttryckte sig, till något inom "databranschen." Nåväl, mannen ifråga trodde att skärmen även kallades för Microsoft Windows när den timide läraren gav honom en ledtråd att dess begynnelsebokstav var ett M och någonstans där slutade jag att lyssna. Och började skratta. Tyst för mig själv. Detta samtidigt som jag någonstans i drömmarnas värld skrev under pappret som berättigade avhopp.
Det är för övrigt ganska lustigt hur tänket kan ha gått i mannens hjärna. Läraren undrar vad det fjärde programmet i Officepaketet heter. Läraren har sen tidigare också hintat med att programmet börjar på O. Mannen med för dåliga kunskaper för sitt eget bästa tar alltså här tvåprocentaren på att skaffa sig ett rykte som han som visste vad den fjärde programkomponenten i Officepaketet hette kontra att återigen bli utmålad som den förhastade felsvararen, som i det här fallet är en nittioåttaprocentare. Men vad har han egentligen att förlora? Förmodligen ingenting, för i sällskapet är han bara en i mängden, så vi låter väl honom försöka ännu en gång. Svaret löd: Office.
Missa nu inte Fotbollsmåndag på fyran!
Tack för mig.
På återhörande.