felix|h

Mitt i veckan och fortfarande ett tag kvar till den stundande helgen. Man kan inte annat än påstå att man på senare tid blivit något fundersam över vilken dag det faktiskt är. Förmodligen ett resultat av den föreläsningstakt som nu präglar veckorna.

Vissa ansatser till snö har nu visat sig förekomma. Så till den grad att man börjar fundera på om det inte är dags att byta ut joggingskorna mot dom mer årtidsanpassade kängorna. Varje morgon är det likadant. Vrider sakta upp persiennerna, och återigen får man grubbla huruvida det är dags eller inte. Man säger ju att ombyte förnöjer, och det är väl mycket riktigt snart dags.

Sen inträffade ju det som förmodligen det flesta också på förhand inför sista omgången av fotbollsallsvenskan hade tippat. Nämligen att IFK Göteborg vinner. Man får ses som något kluven i glädjen. Trots det faktum att man inte har så mycket till övers för just laget så kan man inte annat än att tycka om staden Göteborg och då glädjas med dess invånare. När man ser dom glada människorna vandra omkring på stan, så kan man inte annat än tänka att det faktiskt inte gör så ont att lämna vandringspokalen till rivalen i väst. 

I Göteborg verkar man förespråka nån form av alla-ska-med-mentalitet, eller snarare en alla-ska-på-mentalitet. Detta illustreras tydligt då en spårvagn stannar och folk ska kliva av och på. Systemet som sådant som i det närmaste får ses som en oskriven regel, innefattar väl det att man i lugn och ro ska vänta på att de som ska gå av också ska få göra det. Vad som istället allt som oftast  inträffar är det faktum att man förbiser detta. Alla går istället på precis samtidigt. Kontentan blir alltså att rädslan av att inte få åka med överstiger det faktum att man skapar ett inferno, bestående av ihoppressade människor och barnvagnar.

"Sveriges riksdag i Sverige."
- Rutger Lindahl, universitetslektor, Göteborgs universitet.

Ponera att du står på en slags perrong och inväntar ett tåg. Varför är det då så att du allt som oftast hamnar precis mellan två dörrar när tåget stannar. Vilket i förlängningen leder till något av beslutsångest. Frågar man en matematiker kan han förmodligen förklara fenomenet genom att räkna ut tågets hastighet och dividera fram på ett snyggt sätt med bromssträckan just det faktum att dörr A hamnade fem meter till vänster om din nuvarande position. Det här är förstås oändligt ointressant. Vad som istället ter sig mer spännande är de följder vilken denna problematik får. Beslutsångest kort och gott.

Varför måste alla securitasbilar köra för fort? Ingår den meriten i anställningskraven?

Igår fick vi höra ett tämligen slumpartat utlägg huruvida gurkorna borde vara raka istället för böjda, för att underlätta transporten och den mängden plats dom tar i en så kallad gurkkorg. Försök placera in den diskussionen under en föreläsning om EU på universitetsnivå.  Man hade vissa svårigheter, det måste jag medge.

Vad fan är ett pensum? (Ett exempel på något av den problematik som man, genom akademikers närvarande, brottas med.)

Och vad är en valfiskare? En som fiskar väljare eller en som fiskar fisk? (Ett exempel på något av den problematik som man, genom akademikers frånvaro, brottas med.)

Vid inköp av två kolastänger på pressbyrån-wannabe-affären Time, möts man av mannen som genom att använda en kalkylator vid uträknandet av två multiplicerat med tre samtidigt förbryllar alla och en vars hjärnor. Varför gör man så? Är man fullständigt främmande för matematikens grunder? Har man osedvanligt förlöjligande rutiner? Vad vet vi egentligen. 

I Sverige gillar vi inte att samtala med varandra. Vi har därför utvecklat ett slags kodsystem för när vi tror att någon som sitter på den inre stolen på en spårvagn ska kliva av. Börjar din granne rota i väskan och samtidigt lägga ner den tidning som han eller hon tidigare förkovrat sig i, ja då är det dags att resa på sig. Vad som blir ofantligt dråpligt är när någon imiterar detta kodsystem, utan att egentligen ha några avsikter, så att man i god tro reser på sig. För att sedan få höra: "Nej, jag ska inte av här." Detta scenario utspelades på spårvagnen hem i sätet framför. Tänk, i Spanien hade man förmodligen vid det här laget vetat vad alla i stolsgrannens släkt heter. Men också vad stolsgrannen själv heter och kanske vad han eller hon jobbar med. Men som sagt, vi är inte så talföra av oss i detta avlånga land.

Jag tar och dricker en kopp glögg och äter en bit pepparkaka samtidigt som jag vrider upp volymen på högtalarna och minns en svunnen tid. 

Det är förstås Jumper med Tapetklister.

Det var tider det.