Moment 22
Man vet egentligen inte riktigt var man ska börja.
Anledningen till det är ganska enkel. Det var nu i runda slängar fem månader sedan sist.
Även om jag mycket väl är medveten om att en blogg inte bör skrivas som om det vore nån dagbok, skulle man ju begå tjänstefel om man bortsåg från det faktum att tiden pinnar på och att saker och ting förändras. Men jag ska väl göra mitt bästa. Kasta er rakt in i livet. Precis som det är nu. Precis som det upplevs nu.
Jag bor numera på hisingen, vilket i det stora hela är mycket trevligt. Man behöver åtminstone inte gå upp i ottan för att komma i tid till diverse föreläsningar. Man lär sig på nåt sätt, sakta men säkert känna sig som hemma och samtidigt tycka om stället. Men visst blir man ständigt påminnd om att man inte bor i Borås längre. Som när man genom att glömma slå riktnumret hem, väcker en föga munter dam i andra änden av luren.
Man har börjat komma in i rutiner återigen. Efter en till synes oändlig sommarledighet med diverse strapatser avklarade, såsom att färdas lite drygt 124 mil på cykel. Schemat cementerat, med tre föreläsningar följt av grupparbete samt seminarie. Detta satt på "repeat" under tre veckor. Därför blir omställningen ganska omfattande när allt helt plötsligt stavas tentavecka och man således kan välja att slarva bort den vackra morgonen som ter sig så naturlig annars.
För övrigt finns det ganska många här i världen som inte borde dela min verksamhet. Fredrik Berglund är ett bra exempel. Han kan spela fotboll och bör således fokusera på det. För som det verkar vara nu ligger tyngdpunkten på diverse särskrivningar och felstavningar. Skärpning Bella du är helt klart offside!
Alex Band är sjukt duktig, dessutom oerhört underhållande i studion! Längtar tills soloplattan dyker upp nästa år.
Varför ska en grundlig samhällsutbildning domineras av skolans värld och dess nonsens? Vi är i alla fall två journalister mot världen, umm, ja....skolvärlden.
Jag har en vän som mycket riktigt poängterade det faktum att bloggandet lider av en slags "moment 22"-problematik. Ska man gå ut med allt och då vara anonym alternativt berätta enstaka saker och således kunna skriva under på det. Mitt svar på frågan är ganska enkelt. Jag bruggar blogga om andra, inte om mig själv. Vilket denna gång blir lite felaktigt, då jag själv förekommer på tok för mycket och för ofta. Men visst, jag kan gå ut med allt, det förblir in the end mestadels lösryckta och häpnadsväckande felaktiga generaliseringar, som trots det faktum för med sig något gott. Nämligen det, att folk drar så smått på sina smilband.
Fyra omgångar kvar av allsvenskan, sjukt tight.
Jonas Larsson fick ordning på skutan Borås Basket. Härligt!
Inget inlägg utan Fredrik och Filip förstås. Boston Tea Party som deras nya produktion heter, är allmänbildande och humorfyllt. Underhållning när den är som bäst!
Fastnade dessutom i en gammal serie i femmans web-tv. Hello Africa med Johnnie och Mathias från Room Service. Skönt producerad och tårdrypande bra serie!
Man gör det igen, går och handlar när man är hungrig. Det resulterar ju förstås i en fullknökad frys och en länsad plånbok. Vad som dock är av stort intresse är nämligen det faktum att det precis runt hörnet ligger en pizzeria. För visst är det så bekvämt att tassa ner och äta sin pizza, slippa allt vad det medför att laga mat och behöva diska porslinet. Man har väl helt enkelt fått lära sig att lägga band på sig själv. Hon som satt i kassan på willys kunde förmodligen dra en av följande två slutsatser när hon såg maten jag köpte slängas upp på rullbandet. 1. Den där killen kan inte laga mat. 2. Den där killen är väldigt lat. Förmodligen är det en kombination. Jag får skylla på att jag inte har någon att bjuda maten på och att det är i vardagslunken. Men visst fan tar det emot. Frysmat. Suck.
När man en kväll har fantiskt roligt, blir den gråa vardagen plötsligt ännu mer grå. Kontrasten blir enorm.
Tänk att man har en läsare ändå.
Jag är glad över att vara tillbaka i hetluften.
Rattar in the Callings klassiker "Wherever you will go"
Och inser att livet, ja det är rätt bra ändå.
Anledningen till det är ganska enkel. Det var nu i runda slängar fem månader sedan sist.
Även om jag mycket väl är medveten om att en blogg inte bör skrivas som om det vore nån dagbok, skulle man ju begå tjänstefel om man bortsåg från det faktum att tiden pinnar på och att saker och ting förändras. Men jag ska väl göra mitt bästa. Kasta er rakt in i livet. Precis som det är nu. Precis som det upplevs nu.
Jag bor numera på hisingen, vilket i det stora hela är mycket trevligt. Man behöver åtminstone inte gå upp i ottan för att komma i tid till diverse föreläsningar. Man lär sig på nåt sätt, sakta men säkert känna sig som hemma och samtidigt tycka om stället. Men visst blir man ständigt påminnd om att man inte bor i Borås längre. Som när man genom att glömma slå riktnumret hem, väcker en föga munter dam i andra änden av luren.
Man har börjat komma in i rutiner återigen. Efter en till synes oändlig sommarledighet med diverse strapatser avklarade, såsom att färdas lite drygt 124 mil på cykel. Schemat cementerat, med tre föreläsningar följt av grupparbete samt seminarie. Detta satt på "repeat" under tre veckor. Därför blir omställningen ganska omfattande när allt helt plötsligt stavas tentavecka och man således kan välja att slarva bort den vackra morgonen som ter sig så naturlig annars.
För övrigt finns det ganska många här i världen som inte borde dela min verksamhet. Fredrik Berglund är ett bra exempel. Han kan spela fotboll och bör således fokusera på det. För som det verkar vara nu ligger tyngdpunkten på diverse särskrivningar och felstavningar. Skärpning Bella du är helt klart offside!
Alex Band är sjukt duktig, dessutom oerhört underhållande i studion! Längtar tills soloplattan dyker upp nästa år.
Varför ska en grundlig samhällsutbildning domineras av skolans värld och dess nonsens? Vi är i alla fall två journalister mot världen, umm, ja....skolvärlden.
Jag har en vän som mycket riktigt poängterade det faktum att bloggandet lider av en slags "moment 22"-problematik. Ska man gå ut med allt och då vara anonym alternativt berätta enstaka saker och således kunna skriva under på det. Mitt svar på frågan är ganska enkelt. Jag bruggar blogga om andra, inte om mig själv. Vilket denna gång blir lite felaktigt, då jag själv förekommer på tok för mycket och för ofta. Men visst, jag kan gå ut med allt, det förblir in the end mestadels lösryckta och häpnadsväckande felaktiga generaliseringar, som trots det faktum för med sig något gott. Nämligen det, att folk drar så smått på sina smilband.
Fyra omgångar kvar av allsvenskan, sjukt tight.
Jonas Larsson fick ordning på skutan Borås Basket. Härligt!
Inget inlägg utan Fredrik och Filip förstås. Boston Tea Party som deras nya produktion heter, är allmänbildande och humorfyllt. Underhållning när den är som bäst!
Fastnade dessutom i en gammal serie i femmans web-tv. Hello Africa med Johnnie och Mathias från Room Service. Skönt producerad och tårdrypande bra serie!
Man gör det igen, går och handlar när man är hungrig. Det resulterar ju förstås i en fullknökad frys och en länsad plånbok. Vad som dock är av stort intresse är nämligen det faktum att det precis runt hörnet ligger en pizzeria. För visst är det så bekvämt att tassa ner och äta sin pizza, slippa allt vad det medför att laga mat och behöva diska porslinet. Man har väl helt enkelt fått lära sig att lägga band på sig själv. Hon som satt i kassan på willys kunde förmodligen dra en av följande två slutsatser när hon såg maten jag köpte slängas upp på rullbandet. 1. Den där killen kan inte laga mat. 2. Den där killen är väldigt lat. Förmodligen är det en kombination. Jag får skylla på att jag inte har någon att bjuda maten på och att det är i vardagslunken. Men visst fan tar det emot. Frysmat. Suck.
När man en kväll har fantiskt roligt, blir den gråa vardagen plötsligt ännu mer grå. Kontrasten blir enorm.
Tänk att man har en läsare ändå.
Jag är glad över att vara tillbaka i hetluften.
Rattar in the Callings klassiker "Wherever you will go"
Och inser att livet, ja det är rätt bra ändå.
Kommentarer
Trackback