Termometern visar minus två
Lite drygt tre veckor in på det nya året...
Nytt år, nya miljöer och en mängd nya saker inträffar. Eller, man försöker i alla fall göra sken av det.
Vad det gäller den retrospektiva skönläsningen gällande föregående år får jag här också meddela att min research i ämnet varit mer eller mindre blygsam, vilket har lett till diverse tillkortakommanden. Misströsta inte, nästa inlägg gör slag i saken.
Terminskiftet innebär alltid en mängd återupprepningar samt nymodigheter. Denna gång mer av det sistnämnda till följd av ett institutionsbyte. Jag går helt enkelt ifrån Statsvetenskapliga institutionen till JMG, som alltså innebär institutionen för journalistik och masskommunikation. Nybyggda lokaler och en allmänt skön stämning är första intrycket av bygget. Jan Strid är dessutom en innovativ föreläsare. Man kan nästan skönja vissa likheter med Gunnar Falkemarks approach vad gäller pedagogik, retorik och framförande. Det här bör i det närmaste förstås enbart betraktas som kuriosa i den meningen att lika-som-bär-tänket naturligtvis kräver att man har kännedom om de båda inblandade.
De flesta har nog inte det.
Vad är det då för återupprepningar som man syftar till? Bortsett de faktum att kåravgiften och den nya kurslitteraturen ska betalas. Jo, det eviga snacket om den lustiga ingen-känner-någon-känslan som infinner sig. Vilka som bryter isen (Isbrytaren vilken, för övrigt en av sveriges radios absolut härligaste bloopers*) och vilka som förespråkar att inta rollen som asocial. Som ändå får ses som något slags klanderfritt frånvarande.
Inte annat än att man känner sig lite gammal i gemet när den blonda flickan som sitter bredvid, mycket insiktsfullt och noggrannt antecknar "Semenarie ett." Efter att man sneglat en kort stund över axeln kan man dra följande slutsatser. 1. Det här en föreläsning, inte något annat. 2. Om det nu hade varit något annat, stavas det seminarie. Det här leder förstås osökt in på frågeställningarna: När är hon född? Hur ung får man vara på ett universitet? Visst, kan det kännas som jag i mångt och mycket försöker vara smålustig över en skitsak och samtidigt mellan raderna påvisa min egna excellens. Det vill säga, att enbart sparka nedåt. Oavsett frångår det inte att uppmärksamma det rent dialektalt obegåvade att i en överskrift bestånde av två ord begå litterärt självmord och trampa i klaveret vid fullsatta läktare.
Men det är väl så. Vissa lyser av rutin, andra av oerfarenhet. Men alla har vi varit där och är där fortfarande i mångt och mycket.
På Vasagatan ligger en indisk restaurang med namnet New Delhi. Vad som för ett tränat öga förefaller oändligt dråpligt är det faktum att man på markisen ovanför entrén, stavat det hela fel. New Dehli står det. Kan det månne vara det som är det nya delhi? Fick kreatören en tillfällig black-out och förväxlade huvudstaden med en norsk skidåkare vid namn Björn Daehlie?
" Man snackar om stora mörkertal, och hur kan man veta att just mörkertalet är stort? Är det då överhuvudtaget ett mörkertal?
- Jan Strid, föreläsare och lektor vid JMG på Göteborgs Universitet.
avd. Mörkertalets innebörd
På vägen hem ser man en partiskylt som illustrerar "Miljöpartiet - det gröna." Det var förstås lite roligt att skylten var beklädd med en gnutta rost. Och på tal om miljö iscensätter ju snart Al Gore sin föreläsning om sitt arbete i "Live Earth projektet." Fascinerande. Synd bara att fokus förflyttades till den tråkiga nyheten om det stora kartlaggda rånet av Göteborgs postterminal.
Ibland blir saknaden för stor. Då står tiden stilla.
Kate Nashs glada "foundations" bryter tystnaden.
Termometern visar minus två.
På återhörande.
*http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=db&Id=101926&BroadcastDate=&IsBlock=0
Nytt år, nya miljöer och en mängd nya saker inträffar. Eller, man försöker i alla fall göra sken av det.
Vad det gäller den retrospektiva skönläsningen gällande föregående år får jag här också meddela att min research i ämnet varit mer eller mindre blygsam, vilket har lett till diverse tillkortakommanden. Misströsta inte, nästa inlägg gör slag i saken.
Terminskiftet innebär alltid en mängd återupprepningar samt nymodigheter. Denna gång mer av det sistnämnda till följd av ett institutionsbyte. Jag går helt enkelt ifrån Statsvetenskapliga institutionen till JMG, som alltså innebär institutionen för journalistik och masskommunikation. Nybyggda lokaler och en allmänt skön stämning är första intrycket av bygget. Jan Strid är dessutom en innovativ föreläsare. Man kan nästan skönja vissa likheter med Gunnar Falkemarks approach vad gäller pedagogik, retorik och framförande. Det här bör i det närmaste förstås enbart betraktas som kuriosa i den meningen att lika-som-bär-tänket naturligtvis kräver att man har kännedom om de båda inblandade.
De flesta har nog inte det.
Vad är det då för återupprepningar som man syftar till? Bortsett de faktum att kåravgiften och den nya kurslitteraturen ska betalas. Jo, det eviga snacket om den lustiga ingen-känner-någon-känslan som infinner sig. Vilka som bryter isen (Isbrytaren vilken, för övrigt en av sveriges radios absolut härligaste bloopers*) och vilka som förespråkar att inta rollen som asocial. Som ändå får ses som något slags klanderfritt frånvarande.
Inte annat än att man känner sig lite gammal i gemet när den blonda flickan som sitter bredvid, mycket insiktsfullt och noggrannt antecknar "Semenarie ett." Efter att man sneglat en kort stund över axeln kan man dra följande slutsatser. 1. Det här en föreläsning, inte något annat. 2. Om det nu hade varit något annat, stavas det seminarie. Det här leder förstås osökt in på frågeställningarna: När är hon född? Hur ung får man vara på ett universitet? Visst, kan det kännas som jag i mångt och mycket försöker vara smålustig över en skitsak och samtidigt mellan raderna påvisa min egna excellens. Det vill säga, att enbart sparka nedåt. Oavsett frångår det inte att uppmärksamma det rent dialektalt obegåvade att i en överskrift bestånde av två ord begå litterärt självmord och trampa i klaveret vid fullsatta läktare.
Men det är väl så. Vissa lyser av rutin, andra av oerfarenhet. Men alla har vi varit där och är där fortfarande i mångt och mycket.
På Vasagatan ligger en indisk restaurang med namnet New Delhi. Vad som för ett tränat öga förefaller oändligt dråpligt är det faktum att man på markisen ovanför entrén, stavat det hela fel. New Dehli står det. Kan det månne vara det som är det nya delhi? Fick kreatören en tillfällig black-out och förväxlade huvudstaden med en norsk skidåkare vid namn Björn Daehlie?
" Man snackar om stora mörkertal, och hur kan man veta att just mörkertalet är stort? Är det då överhuvudtaget ett mörkertal?
- Jan Strid, föreläsare och lektor vid JMG på Göteborgs Universitet.
avd. Mörkertalets innebörd
På vägen hem ser man en partiskylt som illustrerar "Miljöpartiet - det gröna." Det var förstås lite roligt att skylten var beklädd med en gnutta rost. Och på tal om miljö iscensätter ju snart Al Gore sin föreläsning om sitt arbete i "Live Earth projektet." Fascinerande. Synd bara att fokus förflyttades till den tråkiga nyheten om det stora kartlaggda rånet av Göteborgs postterminal.
Ibland blir saknaden för stor. Då står tiden stilla.
Kate Nashs glada "foundations" bryter tystnaden.
Termometern visar minus två.
På återhörande.
*http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=db&Id=101926&BroadcastDate=&IsBlock=0
Kommentarer
Trackback